Reflektioner om OS

OS. Jag tycker det är grymt kul. Förmodligen för att marginalsporterna som varenda jävel skiter i får hamna i rampljuset. Jag menar, Håkan Dahlby och Lassi Karonen. Kom inte och påstå att ni har följt deras karriärer med största intresse.

Sen finns det så mycket annat som är roligt med OS. Eller tragiskt. Som Ara Abrahamian, såklart. Han vann inget guld, men han vann garanterat respekten hos oss icke-korrumperade människor i världen.

Michael Phelps är ett jävla fenomen, även om simningen inte går att ta på allvar. Det blir världsrekord i varenda lopp, varje simsätt ska praktiseras på femtioelva olika sätt i olika långa bassänger och sen kombinerar vi allting så att vi kan dela ut 120 guld i simning i OS. Marfans syndrom och en sprojlans ny simdräkt med alla dom senaste slimfitdetaljerna som vaporiserar vatten (eller nåt, vad fan vet jag...) så är man med i världstoppen.

Vänta bara tills man får paddla med öronen också, då blir Phelps helt jävla oslagbar.

Gång måste för övrigt vara den dummaste idrotten som nånsin funnits. Seriöst? Att tävla i vem som har mest bråttom, men inte så bråttom att man måste springa. Ja ni hör ju själv, sinnesslött...

Nu bär det snart av till Uppsala. När vet jag inte, men förmodligen om mindre än en vecka.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här bloggen. Jag funderar på en ny inriktning, men vi får se hur det blir med den saken. Den är i varje fall mer kvantitativ än den förra. Så det så.

Förresten, är det inte jävligt svenskt att gnälla på allt som är svenskt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0