Det finns förvisso inget nöjesfält här i Uppsala, men det behövs egentligen inte heller.

När man sitter på bussen, med en busschaufför som har cement på gaspedalen, ned för rullstensbacken vid Universitetet, då känns Balder ganska överflödig.

Magen vänds ut och in, livet passerar revy, man börjar fippla efter mobilen för ett sista samtal till nära och kära. Sen är det plötsligt över och man överlevde även denna gång.

Allt detta för bara 30 spänn.