Det är dags nu. Ett inlägg från djupet av mitt hjärta. No bullshit.

Jag pluggar juristprogrammet. Tar jag mig genom programmet är min framtid i princip tryggad. Det är därför jag pluggar juristprogrammet i Uppsala. Egentligen passar jag bättre på någon sociologisk institution vart som helst i Sverige. Men jag hymlar inte. Jag pluggar juristprogrammet i Uppsala för att jag tror att jag klarar av det, och mest av allt för att det ger mig bra med pengar.

Men. Jag glömmer aldrig bort vart jag kommer från. Jag kommer från en arbetarbakgrund. Jag är stolt över vart jag kommer ifrån. Mina föräldrar har alltid ställt upp på mig. Men. Ikväll blev det lite tydligare än i vanliga fall.

Jag bestämde mig för att ta en taxi hem. Jag orkade inte cykla hem i regnet. Som tur var fick jag åka med Mohamed.

Mohamed är en hjälte. Jag har kört taxi. Jag vet vilket jävla otacksamt jobb det är, jävligt dåliga arbetstider, pissigt betalt. Man får dessutom stå ut med hot och otrevligheter som i vilket annat sammanhang hade varit föremål för polisundersökning.

Som tur är finns det hjältar som Mohamed. Mohamed var i femtioårsåldern. Mohamed får dagligen stå ut med rasistiska kommentarer av sina kunder. Varför? För att folk tycker att han är mindre värd. För att folk tycker att han ska vara glad över att ha ett jobb. Skit samma att Mohamed egentligen är utbildad akademiker. Mohamed ska vara glad att han får det stora nöjet att köra folk till Arlanda på morgonen.

Jag kan aldrig föreställa mig hur det är att vara Mohamed. Jag vet hur det är att bli bespottad av diverse folk på fyllan i egenskap av taxichaufför. Jag är 25 år, Mohamed är dubbelt så gammal. Jag blir inte påhoppad på grund av mitt etniska ursprung. Det blir Mohamed. Jag har en utväg, eftersom jag är svensk. Jag kan utbilda mig till jurist. Jag behöver inte ta skit från idioter som vill ha en taxi.

Mohamed har inte den valmöjligheten. Mohamed har en familj att försörja. Därför måste han skjutsa hem rasistiska idioter från krogen.

Tänk på det nästa gång du åker taxi hem och inte tycker att det är värt att dricksa chauffören. Det finns hjältar. Du är förmodligen inte en av dem. Mohamed är det.

Det här är ett av få inlägg i den här bloggen som ni kan ta på allvar. Jag ville bara lätta mitt hjärta.

Och ja, i sann Bullen-anda är det inte killen i filmen som har skrivit brevet. Mohamed heter egentligen någonting annat.

God natt.

Igår såg jag på de lokala nyhetern. Dom intervjuade nån lokal vänsterpartist som tyckte att Fadime borde få nånting uppkallat efter sig. Det var dock inte det som var det uppseendeväckande, det var istället namnet på den intervjuade politikern.

Ilona Szatmari Waldau

Förstår ni inte det roliga i det, då kan ni inte erat Knutby. Eller så är vi inte vänner längre.

Nu var det ett tag sen. Igen. Jag har ingenting att skylla på. Igen.

Nåja.

Idag stod det övningstentamen på schemat. Jag kände mig inte alls beredd och hade igår kväll mer eller mindre bestämt mig för att skita i att gå. Inget pluggande blev det på kvällen heller.

Sänggång redan klockan 21 blev det, för att utvilad kunna gå upp redan klockan 5 imorse för att kolla in vem som blev den fria världens nya ledare. När det var klart började jag kolla igenom instuderingsfrågorna till övningstentan, skrev lite anteckningar, kollade upp lite lagar, trots att jag fortfarande var ganska säker på att jag inte skulle gå.

Knallade ner på ICA och köpte på mig nybakt bröd, käkade frukost i lugn och ro, och sen åter till pluggandet. Sakta började jag svänga och bestämde mig framåt lunchtid för att faktiskt gå på övningstentan.

Skulle svänga ihop en bättre lunch bestående av makaroner och falukorv när katastrofen inträffar. Durkslaget är borta. Nån jävel hade snott mitt durkslag. Det är fan inte ens ett helt durkslag, det är trasigt. Den bättre lunchen blev fort en vattnig och dålig historia. Lite mer plugg, sen iväg till övningstentan på Gimogatan 4.

Gimogatan 4 ligger mitt ute i ingenstans på ett industriområde men har förmodligen världens största skrivsalar. Tentan liknade ingenting av det som var med på instuderingsfrågorna och paniken började komma. Sen kom jag på att det här betygsätts ju ändå inte, så det var bara att flumma loss.

Hem igen vid 17-tiden, det är kolsvart ute. Misär. Ser ett rött cykellyse kränga fram och tillbaka ca 200 meter framför mig. Närmar mig lyset oroväckande snabbt. Inser att cykellyset sitter på en ryggsäck. Humor. Visst, det kanske inte är så jävla kul att få en cykel i ryggen, men ändå. Humor.

Hemma igen, dötid framför datorn. Vågar mig slutligen ut för att laga middag med onämnbara tankar om vad som skulle hända om inte durkslaget hade återvänt. Det hade det. Pasta med bacon till middag.

Vips så har jag skrivit det längsta inlägget i historien om en dag då absolut ingenting hände.

Grattis.