Jag slår upp mina ögon efter en natts jobb. Surfar in på Aftonbladets hemsida.

På framsidan möts jag av två stora nyheter: "Min urringning är lite för djup" - Silvstedt ursäktar sin vågade klänning, och "Katrin Schulman röker morötter" - Veckans mest sedda videoklipp.

Lars Johan Hierta måste verkligen ha vridit sig så många varv i sin grav att han har blivit yr vid den här tidpunkten...

Jag öppnar min mailbox. Mot mig kommer en flod av meddelanden. Jag håller mig fast i dörrhandtaget så hårt att mina knogar vitnar. Jag kämpar för att hålla mig över ytan medan jag kippar efter andan. Till slut går det inte längre, jag tappar mitt grepp om handtaget och sjunker allt djupare, allt längre ner i högen av elektroniska brev.

Poka henne. Skaffa den här applikationen. Gillar du samma filmer som honom?

Långsamt går det upp för mig. Facebook. Det är Facebook som dränker mig i meddelanden, som kommer med uppmaningar om vad jag ska använda min tid till. Det tar aldrig slut. Till vilken nytta undrar jag. Vad ska jag med Facebook till? Jag begick ett misstag som skaffade en användare, och det ska Facebook tydligen straffa mig för. Jag förstår inte meningen med Facebook, och kommer nog aldrig göra det heller. Jag är ju ändå aldrig inne där.

Så visst, fortsätt jämföra musiksmak med mig, men vänta er inget svar. Då är det bättre att fråga mig rakt ut på msn istället, men det är det aldrig någon som gör.

Å andra sidan kanske jag borde kolla min mail oftare...

Jag har marginellt bättre sångröst än den här tjejen. Men det är ju faktiskt roligt att sjunga med i favoritlåtarna ändå. And hence I do.

Tingsrättens dom kom som bekant igår. Pappan frikändes helt. Som blivande juridikstuderande tycker jag att det är ett enormt intressant fall och en lika intressant dom. Nu kommer domen givetvis att överklagas och prövas i hovrätten istället.

Satt igårkväll/natt och läste igenom nästan samtliga artiklar som skrivits om denna tragiska händelse. Föga förvånande fokuserade en förkrossande majoritet på hur förhållandena varit mellan familjen och dess plågoandar under perioden som ledde fram till den ödesdigra oktoberkvällen.

Jag tänker inte kommentera domen annat än att det var överraskande med ett frikännande och behållen vapenlicens.

Vad som däremot kan oroa mig är avsaknaden av samhällskritik i bevakningen. Vart var dessa ungdomars föräldrar? Polisen? Socialen? Vänner och släktingar?

Det kan knappast ha kommit som en överraskning för inblandade att dessa ungdomar avsatte en stor del av sin tid till att terrorisera en familj med förståndshandikappade barn? Och kom det som en överraskning har man uppenbarligen inte fyllt sin föräldraroll på ett tillfredsställande sätt. Utredningar har tydligen visat att varken socialen eller polisen har gjort något fel. Lika fullt är en 15-årig pojke död, och för det ska ingen hållas ansvarig.

Så ser alltså Sverige ut idag.

Rätt eller fel att fria pappan? Vad tycker ni?

Det börjar bli dags nu. Värmen är på ingående och knoppar brister. Det gör det till ett rent helvete att ha så tjockt hår som jag har. Hade jag haft krulligt hår istället för vågigt hade jag haft en rock-hard afro på skallen. Så tjockt är det.

Att duscha innan man lägger sig för att sova är egentligen inte att tänka på. Då vaknar man med en morgonfrilla som står ut åt så många håll att vilken galen vetenskapsman som helst i din fantasi blir avundsjuk.

Jag väntar dessutom med spänning på det första gråa hårstrået. En av mina farbröder var helt gråhårig vid 25 års ålder. Go figure.

Snart kommer rakapparaten fram och det tjocka håret landar mjukt på golvet. Up for grabs.

Som tidigt 80-talsbarn i Umeå växte man upp med band som Fireside, Refused och Millencolin, det var liksom ofrånkomligt. I Umeå sörjde nog fler splittringen av Refused än när Kurt Cobain sköt hela grungescenen i sank, bokstavligt talat.

Häromdagen slog tanken mig att jag har följt mina tidiga tonårs musikaliska favoriter åt. Fireside och Millencolin var två band som man inte kunde få nog av. Skramligt, ungt, energiskt och så grymt charmigt.

Idag är det snarare sångarnas solokarriärer jag följer, trots att det är ett helt annat sound. Kristofer Åström (Fireside), Nikola Sarcevic (Millencolin) och Christian Kjellvander (Loosegoats) är tre av favoriterna för tillfället. Singer-songwriterstuket, en man med gitarr och munspel och nåt piano i bakgrunden. Ljuvligt.

Det kallas väl mognad, antar jag...