Som tidigt 80-talsbarn i Umeå växte man upp med band som Fireside, Refused och Millencolin, det var liksom ofrånkomligt. I Umeå sörjde nog fler splittringen av Refused än när Kurt Cobain sköt hela grungescenen i sank, bokstavligt talat.

Häromdagen slog tanken mig att jag har följt mina tidiga tonårs musikaliska favoriter åt. Fireside och Millencolin var två band som man inte kunde få nog av. Skramligt, ungt, energiskt och så grymt charmigt.

Idag är det snarare sångarnas solokarriärer jag följer, trots att det är ett helt annat sound. Kristofer Åström (Fireside), Nikola Sarcevic (Millencolin) och Christian Kjellvander (Loosegoats) är tre av favoriterna för tillfället. Singer-songwriterstuket, en man med gitarr och munspel och nåt piano i bakgrunden. Ljuvligt.

Det kallas väl mognad, antar jag...